två nätter på sjukhus
Det är ok att vara sjuk skrev jag och sedan fick jag äta upp de orden ganska rejält. Efter jag väckt Mr M i Tisdags så åkte vi i väg och åt frukost på mitt favvo ställe precis som jag hoppats på. När vi sen på vägen hem svängde förbi ett apotek och skulle köpa antibiotika fick vi veta att det har fått nya regler i Turkiet nyligen så jag var tvungen att ha recept beviljat från en läkare då man tidigare här har kunnat köpa antibiotika receptfritt ( jag är både positiv och negativ till dessa nya regler ). Men med lite rådgivning med en vän som jobbar inom vården och min mor bestämde jag mig för att vänta med att gå till läkaren till iallafall dagen efter. Det är nämligen super dyrt att gå till läkaren här, och speciellt om man inte är turkisk medborgare. Jag är ju försäkrad i Sverige om någonting skulle hända när jag är här nere, men jag visste inte om försäkringen skulle täcka för ett vanligt läkare besök för att få lite antibiotika så det var lika bra att vänta tänkte jag och skulle försöka dricka bort det jag trodde var början på en vanlig urinvägsinfektion med citron vatten och tranbärsjuice. Det som jag då tidigare på dagen tyckte gjorde "otroligt ont" tar jag helt klart tillbaka då detta eskalerade under loppet av 5 timmar till att jag låg i fosterställning, spydde och grät av smärtor. Jag har aldrig gråtit av smärta i vuxen ålder, och heller har jag inga barn men jag grät och skrek som en liten bäbis och det kändes som att jag skulle trycka ut en unge. Det gjorde ont i magen / livmodern och ryggen, och det tog ca 40 min för mig att med Mr M's hjälp ta mig ut från lägenheten för att kunna ta en taxi till sjukhuset.
Väl på sjukhuset så fick vi fort hjälp, betydligt mycket fortare an vad jag någonsin fått i Sverige ! Sedan så var Mr M så orolig och skärrad att han hade tydligen bara tagit mig rätt in i sjuksalarna och struntade totalt i att mannen i receptionen sagt åt honom att vi fick vänta en stund. De undersökte mig och tog blodprover men efter ca 20 min ( tror jag, hade inte så mycket tiduppfattning då jag mest fokuserade på att andas rätt för att inte känna smärta ) efter att vi kom dit så sa de att de ville hålla mig under natten då de väntade på provsvar och även för att jag skulle få göra ett ultra ljud dagen efter. De flyttade mig till ett eget rum som faktiskt var jätte fräscht ( betydligt mycket fräschare och mysigare än något sjukhusrum jag sett i Sverige ) med en stor soffa där de bäddade så Mr M kunde sova. Jag fick dropp, lugnande och smärtstillande. Jag somnade redan runt 10 på kvällen och vaknade runt 7 då det serverades frukost och sedan var det fullt upp hela dagen med besök från läkare, kontroller av sjuksköterskor som gav mig en massa mediciner som gjorde mig yr, ultraljud och fick även göra en tomografi (nån typ av röntgen) då de kollade njurarna efter sten. Det jag fick veta då var att min vänstra njure var större än de andra men det hittade ingen sten. Under en hel dag satt jag helt ovetandes om varför jag hade så ont, det var prat om att det behövde flyga hem mig till Sverige men att mitt läge var tvungen att stabiliseras först för annars skulle min kropp kollapsa under flygresan. När det sa det kände jag mig verkligen så liten och så rädd i ett stort främmande land. Jag vet inte vad jag hade gjort om Mr M inte hade varit där med mig. Han var verkligen min stora trygghet som höll min hand och sa att ingenting skulle få hända mig så länge han var där. Jag kan verkligen inte beskriva med ord vad jag älskar den mannen. Trotts att läkarna pratade väldigt bra engelska så blev jag inte alls speciellt informerad om vad som hände. Fick förklarat för mig att i Turkiet frågar man inte så mycket utan man mest litar på läkarna. Vilket var otroligt jobbigt då jag ville ha svar på mina frågor och förstå varför jag hade så ont eller varför det gav mig de medicinerna och olika droppen som de gav mig! Jag fick stanna en natt till då det tog lite fler prover och bevakade mig ständigt men trotts att jag inte fick veta vad de gjorde så blev jag successivt bättre och mitt läge blev stabilt. Som jag förstått det så har jag en infektion i min ena njure som har orsakats av en blödande urinvägsinfektion. Fast jag förstår fortfarande ingenting ! Jag har ju inte kissat blod? Och borde jag inte ha gått med urinvägsinfektion en lägre tid för att det ska gå upp i njurarna, och det borde jag ju ha känt i sådant fall ? Och varför hade jag så ont i livmodern när jag åkte in? Det är så mycket frågetecken just nu som jag hoppas få svar på snart. Men jag fick iallafall åka hem igår förmiddag och det är jag glad för.
Väl på sjukhuset så fick vi fort hjälp, betydligt mycket fortare an vad jag någonsin fått i Sverige ! Sedan så var Mr M så orolig och skärrad att han hade tydligen bara tagit mig rätt in i sjuksalarna och struntade totalt i att mannen i receptionen sagt åt honom att vi fick vänta en stund. De undersökte mig och tog blodprover men efter ca 20 min ( tror jag, hade inte så mycket tiduppfattning då jag mest fokuserade på att andas rätt för att inte känna smärta ) efter att vi kom dit så sa de att de ville hålla mig under natten då de väntade på provsvar och även för att jag skulle få göra ett ultra ljud dagen efter. De flyttade mig till ett eget rum som faktiskt var jätte fräscht ( betydligt mycket fräschare och mysigare än något sjukhusrum jag sett i Sverige ) med en stor soffa där de bäddade så Mr M kunde sova. Jag fick dropp, lugnande och smärtstillande. Jag somnade redan runt 10 på kvällen och vaknade runt 7 då det serverades frukost och sedan var det fullt upp hela dagen med besök från läkare, kontroller av sjuksköterskor som gav mig en massa mediciner som gjorde mig yr, ultraljud och fick även göra en tomografi (nån typ av röntgen) då de kollade njurarna efter sten. Det jag fick veta då var att min vänstra njure var större än de andra men det hittade ingen sten. Under en hel dag satt jag helt ovetandes om varför jag hade så ont, det var prat om att det behövde flyga hem mig till Sverige men att mitt läge var tvungen att stabiliseras först för annars skulle min kropp kollapsa under flygresan. När det sa det kände jag mig verkligen så liten och så rädd i ett stort främmande land. Jag vet inte vad jag hade gjort om Mr M inte hade varit där med mig. Han var verkligen min stora trygghet som höll min hand och sa att ingenting skulle få hända mig så länge han var där. Jag kan verkligen inte beskriva med ord vad jag älskar den mannen. Trotts att läkarna pratade väldigt bra engelska så blev jag inte alls speciellt informerad om vad som hände. Fick förklarat för mig att i Turkiet frågar man inte så mycket utan man mest litar på läkarna. Vilket var otroligt jobbigt då jag ville ha svar på mina frågor och förstå varför jag hade så ont eller varför det gav mig de medicinerna och olika droppen som de gav mig! Jag fick stanna en natt till då det tog lite fler prover och bevakade mig ständigt men trotts att jag inte fick veta vad de gjorde så blev jag successivt bättre och mitt läge blev stabilt. Som jag förstått det så har jag en infektion i min ena njure som har orsakats av en blödande urinvägsinfektion. Fast jag förstår fortfarande ingenting ! Jag har ju inte kissat blod? Och borde jag inte ha gått med urinvägsinfektion en lägre tid för att det ska gå upp i njurarna, och det borde jag ju ha känt i sådant fall ? Och varför hade jag så ont i livmodern när jag åkte in? Det är så mycket frågetecken just nu som jag hoppas få svar på snart. Men jag fick iallafall åka hem igår förmiddag och det är jag glad för.
Att jag köpte en bra rese försäkring innan jag flyttade ner är nog det bästa jag har gjort. Hade jag inte haft den så hade detta kostat mig en förmögenhet. Jag fick verkligen otroligt mycket hjälp på sjukhuset och det passade upp mig mycket mer än vad det någonsin hade gjort i Sverige ! Nu tog Mr M mig till ett väldigt bra privat sjukhus dit han brukar gå, då om jag hade gått det det allmänna sjukhuset hade det förmodligen varit annorlunda. Sedan så försöker jag komma ihåg att den ända anledningen till att det hjälpte mig så mycket är för att jag hade pengar (försäkring). I Sverige spelar det ingen roll vem du är eller vad du har, du behandlats likadant som alla andra oavsett. Jag tycker absolut att det är bra, för tänk vad som hade hänt om jag inte tecknat en försäkring och inte hade haft råd att gå till läkaren. Tyvärr är det allt för vanligt här och på många ställen i världen att folk inte har råd eller måste sälja hela sitt liv om de blir sjuka. Efter denna upplevelse så uppskattar jag verkligen Sveriges sjukvård och system betydligt mycket mer. Trotts att jag blev bättre behandlad här i alt från mat till mediciner, noggrannhet, kontroller, uppassning av min respektive som var med mig osv.. Det ända som det brast i var kommunikationen. Men tankarna om vad som hade hänt om jag inte kunnat söka hjälp gör mig livrädd. Sedan att Sveriges sjukvård bara blir sämre och sämre och att man nästan måste ljuga och säga att man är döende för att få hjälp ska jag inte sticka under stolen. Men tanken om människors lika värde och rätt till hjälp inte att underskatta!
xoxo / Queen E
Vännen du måste vara rädd.om dig och tack o lov att du boka försäkring och att MR.M var hemma. Kram